Bita ihop och gilla läget

Man väntar och väntar på den lilla lön som borde dyka upp på kontot nån gång för i helvete så inte allting skiter sig. Banken tar två och sjutti av ens fem euro i serviceavgift, så det blir att skippa mjölk och smör i några dagar för att kunna köpa bröd. Det kan vara knepigt det här livet i marginalen – och det är inte samma som att vara marginaliserad, märk väl – men man vänjer sig vid allt, nästan allt, det är mest en fråga om värdighet, vad nu det sen ska betyda i alla dessa livets trångmål, om det alls betyder nåt att hålla huvudet högt om det så vore inför exekutionsplutonen. Med starka nerver genomlider man nästan vad som helst som vore det en hederssak att göra det med stoiskt lugn och inte yppa ett enda ord av missnöje och vanmaktens frustration och ren och skär rädsla och svält. För jag är högt skolad i militären och det hjälper bra det i att bita ihop och gilla läget som det anstår reservofficerare.

Och så här gjorde japanska krigare när hedern var förlorad, riktiga karatag och inte nåt sabla flummigt trams, men först brukade de skriva en dödsdikt om jag förstått saken rätt.

 

Tänk att män alltid utvecklat så blodiga ritualer kring heder och värdighet.

Publicerad 16.05.2013 kl. 03:24

Mors dag

James Hetfield är ingen dålig lyriker, det har påpekats på kultursidorna, och här sjunger han om sin mor, en låt som givetvis är högst personlig och full av svåra minnen och känslor.

Publicerad 12.05.2013 kl. 22:38

Nästan sommar

Och plötsligt är det nästan sommar. Jag såg lättklädda människor på stan och somliga chillade på gräsmattor. Själv hade jag alldeles för mycket på mig när jag gick och handlade – törstade och svettades så att t-skjortan klibbade fast och var svår att få av sen när jag kom hem. Varifrån kom det varma vädret? Golfströmmen gör väl sitt, och det är alltid lika lol att konstatera att vi befinner oss på samma breddgrad som typ Alaska och stora delar av Sibirien (där det visserligen finns heta stäpper och öknar men som blir förbaskat kalla nattetid). Det är så att man börjar längta till de där sommarnätterna som detta Norden är känt för. Och nog är det väl lite speciellt med dessa glesbebyggda länder av mest skogar och sjöar där ändå väldigt moderna människor plötsligt vaknar upp till allehanda somriga aktiviteter och hemligheter?

Här nedan en ung Harriet Andersson i Bergmans Sommaren med Monika från 1953 eller, som här i trailern till den nedklippta och dubbade amerikanska versionen, Monika, the Story of a Bad Girl, och man måste ju gilla det där med att vart tionde år kommer en film som alla pratar om, dvs. att det förekom nakenscener i den, för så var det med vackra Sverige åtminstone på den tiden, syndigt och vågat så att föreställningarna om Norden blev till och befästes på olika sätt, kanske också i våra medvetanden.

Det kan för övrigt tilläggas att detta var före Bergmans tungsinta period med filmer om svåra existentiella teman som bl.a. döden och sånt där som att Gud inte finns eller åtminstone är tyst.

Publicerad 09.05.2013 kl. 04:49

The Human Apheresis

Mina vänner spelar musik, och nu har det gjorts en video som slutar mitt i någonting som är svårt att veta vad det är, men man börjar ju föreställa sig och ser den gärna en gång till.

The Human Apheresis av The Iniquity Descent
Publicerad 07.05.2013 kl. 00:48

Klassiker

Klassiker är viktiga och den här gången tänker jag främst på film – de ger en känslan av sammanhang och delaktighet, nåt att samlas kring med många andra och kanske om och om igen, som om det fanns en kontinuitet av gemensamma erfarenheter här i världen. Många gånger får man instämma i alla positiva omdömen, fast kanske med egna synpunkter och eventuella invändningar, och sällan går det ändå att totalsåga sådana produktioner som ofta med anledning är uppskattade av många. Här nedan en lista på fem klassiker som jag möjligen redan sett men åtminstone ska se så småningom:

The People vs. Larry Flynt
Million Dollar Baby
Midnight Cowboy
Paris, Texas
Chinatown

Som soundtrack här då Queensrÿches Empire som jag sjungit nån gång i nån karaokebar fast inte lika bra som Geoff Tate förstås.

Publicerad 02.05.2013 kl. 20:19

Mörka och ljusa kvinnor som på film

Ja, det var Valborg igår, och även om man är måttlig i sitt firande känns det ordentligt överallt. Alkoholen är ett otyg, det tycker jag mer och mer på ett nästan värdekonservativt sätt särskilt så här dagen efter, och det är inte många portioner som behövs för att få mig i oskick numera. Det är skäl att föra till protokollet och tänka på till nästa gång, att det tar mer än det ger, och kanske är det onödigt att hålla på och prova. Jag orkar knappt vara i de sammanhangen mera, blir så trött så trött och längtar bara till sängen och före detta flickvänner som dyker upp i tankarna då. Och så blir man svårmodig. Nån gång är det en mörkhårig, en annan gång en blond, ibland kanske båda samtidigt, och så börjar man undra hur det hänger ihop, om det är som i David Lynch filmer där detta rimligen betyder nåt. Inte för att det är så lätt att veta exakt hur det hänger ihop i honom, i hans idéer alltså, och han säger ju inte så mycket, mest sånt där som att film is images and sound floating by in time, and it’s a beautiful thing, it can do abstractions...

Och då kommer man ohjälpligt att tänka på den här igen och det spelar ingen roll att det är lite väl övertydligt:

 

Men före detta flickvänner är inte abstraktioner utan mycket konkreta – eller kanske de blir nåt mycket högtravande abstrakt och idealiserat såna där kvällar då man försjunker vid en öl och tänker att man eventuellt borde skaffa nya flickvänner eller kanske pröva en karl? Kanske polyamori vore nåt, kan man undra, och man kan hoppas att det kunde funka längre än den där ena natten eller var det söndagseftermiddagen. Nåväl, åtminstone kan de där före detta vara som på film då de dyker upp tankarna, utsträckta bland sammetskuddar med en glödande cigarett eller trycka en mot väggen i Stockman så alla börjar titta som att vad är detta för obscent och ohämmat jävla hångel! Och om före detta flickvänner blir vänner sinsemellan, och det kan förekomma, så har man en intrikat situation som får en att förställa sig allt möjligt som prövar nerverna. Det är inte lätt att veta exakt vad som hänt och vad som försiggått i kulisserna, så att säga, och ens egna narrativ, interna monologer om hur det var och varför, skenar lätt iväg så man börjar tala högt för sig själv på balkongen där man kedjerökande blickar ut över gravgården, det blir skruvat och i dunkelt precis som i filmen ovan där allt ändå hänger ihop men på ett ovanligt sätt som heter möbiusband. Kanske är det filmens främsta lärdom och det på ett suggestivt eggande sätt så att fantasin just skenar iväg i alla möjliga tolkningar. En sådan skenande fantasi kan vara tung att leva med, och man önskar ibland kunna stänga av och prövar kanske med alkohol som sen ofta har motsatt effekt, men den kan vara värdefull om man är kreativ som Lynch och välkomnar sina fritt flödande tankar i rött och ljust och mörkt – inte för att han heller alltid lyckas, de ofta så abstrakta elementen sammansmälter inte alltid i en fungerande helhet, det är som med tankarna på före detta flickvänner.

Publicerad 01.05.2013 kl. 18:48

Feminint maskulin och sublim

Jex Thoth kommer till Finland i sommar och det är nåt att pricka in kalendern. Vokalisten Jessica har nåt så arkaiskt feminint över sig att det nästan blir maskulint, svårt att säga vad det ska betyda men ändå, och man kan bra använda ordet sublim om hennes scennärvaro och bärande röst. OMG she is God, säger nån på youtube, the one we have been waiting for, instämmer en annan och tror att hon ska rädda oss, och flera blir obotligt förälskade och svårmodiga då hon är kvinnan i deras liv och omöjlig att få ur tankarna. Så är det med somliga, och det finns nåt otidsenligt tidlöst över det här som jag tycker mycket om, nåt som får mig att känna en gränslös lycka över skönhet och briljans som kommer ur det vilda och fria och får sina former i en genomtänkt helhet. Det finns förstås genrer av olika sorter men kategoriseringar är onödiga och – ju mer man tänker på det – en styggelse och kränkning av det unika, så jag säger som så här: det som är bra är bra och det är bra med det. 

Här nedan live i Belgien 2010
Publicerad 30.04.2013 kl. 23:17

Skogarna i Lorraine

Skogarna i Lorraine får mig att tänka på trakten där jag växte upp vid randen av Skrattlas – en ödemark där märkliga saker ägt rum enligt vittnesmål från vuxna karlar som börjat gråta och tvivla på sitt förstånd.

Foto av Thorgard Tiurida

 
Publicerad 29.04.2013 kl. 17:20

Stegring

Jag tänkte i fredags att nu är det vår och dags för lättare klädsel. Nå, den dagen bjöd ju sen på iskallt regn och blåsväder. Nu har jag då i helgen känt av en liten förkylning som dock hålls i styr tack vare mitt ypperliga immunförsvar. En riktig karl hade varit slagen hjälte nu, men jag är igång och tittar på min vän fransyskans bilder och tänker att mm... För en lätt stegring gör en behagligt groggig och stimulerar fantasin, det är som med andra glaset vin då man blir varm överallt och börjar tro att vad som helst kan hända bara man kan föreställa sig det. Och nästan vad som helst är fullt möjligt, och ibland inträffar det utan att man ens kunnat föreställa sig det. Ojdå, tänker man då, det var värst, när man får svaret ja på nåt som statistiskt sett kanske mest besvaras med ett rungande nej, exempelvis om man, säg, skickar ett mejl till någon med allehanda frågor och förslag eller annars bara irrar omkring på okända vägar utan att ens säga så mycket.

Men nu ska jag inte låta tankarna skena iväg hur som helst som de kan göra i stegring och annars också, för jag sitter där jag sitter och bör ägna mig åt att verkställa hellre än att bara försjunka i tänkta möjligheter med ett leende.

Jag ska äta en bit mat och sedan kanske ägna mig åt nåt slags studier och annat nyttigt arbete, för det fullt möjliga kan behöva hjälp på traven.

Publicerad 28.04.2013 kl. 20:56

Amor fati

Min vän Thorgard Tiurida har öga för naturens skönhet och gav mig tillstånd att använda en del av hennes bilder som många bör se. Hon är fransyska från Lorraine som ligger i öst intill tyska gränsen, ett historiskt sett omstritt landskap, det gamla Lothringen där Jeanne d’Arc, Frankrikes nationalhelgon, föddes för mycket länge sedan. På nåt sätt kan jag föreställa mig min vän fransyskan ridande på en vit häst över en daggskimrande äng och sen in i skogen som alltid höljer förunderliga saker, men i helt andra ärenden än krig för katolicismen som är en bit vänsterländsk historia av tyngsta slag.

Hon skänker mig känslan av varats lätthet genom sin fotokonst, lite som saken avhandlas i boken av Kundera som sätter djupa spår i unga och känsliga, att livet är ett enda i olidlighet där skönheten och erotiken och kanske kärleken flyter förbi i märkliga sammanträffanden, ögonblicksbilder om man så vill, och det var väl av en slump vi träffades, min vän fransyskan och jag, backstage på en konsert i Stuttgart för några år sedan.

Här nedan en spindel som vad jag kan se är en Argiope bruennichi, getingspindel mera allmänt på svenska, och dess färgsättning är allt bra iögonfallande så att det kanske väcker rädsla hos somliga. Spindelungarna sprider sig hundratals kilometer med vinden genom ballooning, dvs. att de använder sina silkestrådar som nåt slags segel, och arten påträffas numera också i Finland då den överlever allt längre norrut p.g.a. varmare klimat. Om spindeln som väsen finns det mycket sagt, särskilt om vad honan gör med hannen efter parningen och just denna art lär vara mycket benägen till sexuell kannibalism som det heter på fackspråk, men det går jag inte in på nu, tillsvidare kan det räcka bra med att bara titta och förundras – så tror jag att min vän fransyskan gör utan att vara det minsta rädd.

Publicerad 27.04.2013 kl. 20:56

Ragga anorektiker

I torsdagens DN kunde man läsa att en modellagentur i Stockholm försökt värva modeller genom att ”ragga vid anorexiklinik” bland patienter varav vissa, enligt uppgift, är ordentligt minderåriga dessutom. Då kan man spekulera om tankegången hos de här agentörerna som väl får antas vara vuxna människor: ja men om vi går till en ätstörningsklinik så borde vi få syn på smala flickor. Är det så man diskuterar på nåt möte eller råkar det bara bli så?

Att olika sorters firmor kan vara tvivelaktiga och sakna etik och moral är visserligen inte så förvånande. Men att klinikens chefer är så milda i sin kritik – och man uppger att detta eventuellt fortgår – är allt bra konstigt. Är inte det, dvs. att man agerar utan etik och moral mot minderårig utan hänsyn till hennes hälsotillstånd, nåt som egentligen kunde berättiga barnskyddsförfarande när man tänker efter?

Verkligheten är anstötlig.

Publicerad 20.04.2013 kl. 11:35

Metafysiskt splatter

En av de märkligaste filmer man kan se är väl E. Elias Merhiges Begotten från 1990. Filmnördar känner kanske till den men säkert inte de som är måttligt intresserade av metafysiskt splatter och mest vill varva ner med nåt lagom spännande då och då. Den är så pass annorlunda kan man säga.

Ordet beget, som jag var tvungen att slå upp lite, är ganska ålderdomligt och används mest i högtidligt religiös kontext om att få barn exempelvis.

Jag kom först i kontakt med filmen genom att nån gjort en video till svenska Silencers låt Sterile Nails and Thunderbowels som innehåller sekvenser ur filmen. Silencer är inte heller nåt som alla är bekanta med eller överhuvudtaget uppskattar – depressive black metal kallas det och handlar om misantropi, sinnessjukdom, självmord, död. Rysligt, kan man tycka, och det är det också. Sångaren Nattramn har inte mått så bra alla gånger, har jag läst, men vem har nu det? Han har sedermera utkommit med ”självbiografin” Grishjärta. Låten då: den öppnar stillsamt med en melodi i vanlig mollskala, inget märkligt. Sen kommer ett tyngre riff enligt samma tema och så skriken som inte är av denna världen, även den som är van kan tycka att det är unikt. Allt det där i kombination med bildmaterialet hugger till i en ordentligt. Vad är detta? Disturbing var ordet som kom för mig, anstötligt kanske man kunde säga på inhemska, och ändå (läs: därför) kunde jag inte sluta titta utan gapade och stirrade, för det var på nåt vis far beyond det sedvanliga inom genren som nog är mig bekant. Jag tänkte: det här är inte bra för ungdomar att se och höra.

Videon finns på youtube att söka för den som är intresserad och alla kan ju inte med sån musik.

Sen fick jag så veta att den där videon inte var Silencers utan ihop klippt av nån annan med just dessa bildsekvenser ur filmen Begotten. Min bildning är osystematisk och det är ingen ordning på allting. Men så pass kaotiskt beläst och bevandrad ändå att jag började ana hur det var ställt när jag tittade och tittade, för så gör man inte musikvideo tänkte jag, inte i första hand, och det såg ut att vara gjort på nåt sätt som kräver uttryckligen filmtekniskt kunnande. För cinematografiskt är den en prestation i sig: om jag förstod saken rätt så är den filmad först som diabilder som sen filmats om på nåt vis. Ett sjuhelsikes till arbete kan man tänka sig, och ger en alldeles speciell skuggig och grynig visuell kvalitet som entusiaster nog skulle kalla snyggt. Det var nära att skita sig med budget och andra ramar men gick ändå vägen till all lycka. De trägna och hängivna brukar lyckas till sist, kanske, nåt att alltid tänka eller snarare tro på när saker och ting jävlas för en. 

Ja, det är alltså en svartvit stumfilm utan dialog. I bakgrunden dock ett ljudlandskap av surrande syrsor, fågelkvitter, gutturala ljud, gnissel och annat smärre oväsen. Och här nedan synopsis från allmovie.com som ganska bra sammanfattar vad den handlar om:

The film opens with God Killing Himself: a man in rags slicing into his own belly as he spews dark fluid and oozes filth. Mother Earth emerges, or is born, from this excoriation and travels to a primeval forest. There she gives birth to Son of Earth-Flesh on Bone: a quivering man-child. The two are found by a tribe of faceless, druid-like figures dressed in rags, and though mother and child are at first revered, they are finally tortured, dismembered, and buried by the tribe. From their grave, life begins, and flora emerges from the wasteland.

Det är nåt att kalla intrig det.

Så såg jag filmen i sin helhet, pausade till och från för att läsa på vid sidan av, och kan säga att den sjuder av kompromisslös symbolik som är så in your face att det känns. Den har kallats just metafysiskt splatter och är på sitt sätt en vacker film. Men, och här kommer poängen, efter att bl.a. ha läst att självaste Susan Sontag sagt att det är en av de tio viktigaste filmerna i modern tid, så tänkte jag att jamen då så, helt annan sak, finkultur för fan. Alltså: genast nån intellektuell auktoritet säger nåt om vad det nu kan vara, nån oläslig bok exempelvis, så blir det just det, en annan sak. Intressant alltså. Jag insåg det där tvärt med ett självironiskt hånskratt och skämdes sen. Hycklare är vad jag är. Samtidigt var jag, kanske, lite ledsen, för genast jag läste de där analyserande omdömena om filmen, att den är ett Rorschachtest för det äventyrliga ögat und so weiter, så förlorade den sin udd på nåt vis. Helvetes helvete, tänkte jag, att saker och ting alltid ska brytas ner så man förstår dem – sabla alla dessa tänkare som ska klä allt i ord för en och lyfta fram bekanta koncept och skriva det dessutom! För efter att ha läst vad Sontag m.fl. tyckt och tänkt och skrivit var kanalerna till mitt blödiga och skälvande inre stängda, ty kunskap är oss en väldig borg och ett försvar mot riktiga och ordentliga och känslomässiga reaktioner. Man blir lite avtrubbad av att förstå och det är trist. Där satt jag sen tillbakalutad som den halvlärda hög av kött och ben jag är, nickade distanserat och tänkte att mhm, just precis, där har vi den och den tematiken. Exempelvis: kvinnan som släpar sin avkomma i nåt navelsträngsliknande, bekant från psykoanalysen, gäsp, och så i vidare mening hela det här moder-jord-konceptet, bra bra, ett slags kulturfeminism med kvinnan som nåt mystiskt och livgivande, hyllad men samtidigt kränkt och utsatt för våldet som är maskulint för det mesta (läs: kanske alltid). Alltså kvinnan som det essentiellt annorlunda sedd och studerad med manlig blick. Skåpmat. Och det är då inte oproblematiskt på någon som helst nivå om man ska börja tänka efter. Förståelsen av det komplexa i verkligheten reduceras lätt till vissa återkommande bilder och funkar då det är mitt i prick och gärna då som nåt nytt, övertygande förmedlat i form av robusta resultat som det ibland, när det riktigt lyckas, kan vara i konst och vetenskap. Men att måla samma bild på nytt och på nytt i kanske tusen och åter tusen år är väl inte så intressant? Det här är redan inne på nåt annat och jag tänker hejda mig, men det är nästan skrattretande hur mycket bildmaterial verkar beständigt när man börjar titta på ett och annat som kan leda en in på två huvudsakliga förståelsetraditioner: a) den essentialistiska, att det skulle finnas nedärvt i kulturen och återkommande just genom sin pregnanta substans och sanningshalt och därav också intressant i sig, och b) den konstruktivistiska, att det vittnar om nåt byggt och reproducerat genom maktstrukturer som nåt funktionellt i olika hierarkier kanske. Men det här är alltså redan sidospår och om sånt finns mycket skrivet som jag både har och inte har läst. Kanske man måste läsa sig tillbaka till greker och romare och så vidare men jag undrar nog? I antik mytologi, för att ännu återknyta till kvinnobilden här, framträdde många kvinnliga väsen ur både levande och döda gudars kroppsdelar vill jag minnas. Och att ”Gud är död” är ett vanligt förekommande motiv som för tankarna omedelbart till Nietzsche, men det finns till och med teologi, redan på medeltiden uttänkt av en viss Meister Eckhart och långt senare i vår tid företrädd av en viss Thomas J.J. Altizer, som utgår från att gudomen dött och således finns det nåt som heter kristen ateism eller är det ateistisk kristendom. Filmen får mig så att tänka mig skapelsen som nåt stackars övergett och sprattlande. Ungefär så. Mer allmänt: naturen är, så att säga, lämnad åt sig själv efter sin tillblivelse och det stämmer väl ganska bra det med andra sorters observationer som behandlas empiriskt. Det blir alltså lätt fler trådar här än man orkar hålla i. Och Begotten kan låta blasfemisk för den troende men är det faktiskt inte alls – snarare ser jag i filmen en Merhiges passion för den religiösa tematiken som kanske alltid finns närmare till hands i Amerika där allting ges så högljutt artikulerade uttryck. Varför skulle man annars bruka sådana koncept? I varje amerikansk valrörelse diskuteras alltid – alltid – frågor av grundläggande moralisk karaktär såsom abort, dödsstraff och hur ofta kandidaten går i kyrkan. Amerika skiljer sig mycket från Europa i det här och det är mycket intressantare än det ofta framställs, att det bara skulle handla om religiös höger in the Heartland mot öst- och västkustliberaler. Nåja, så här uppstår alltså tankekedjor ur bildmaterial fast det inte var meningen, för det är bäst att hålla tankarna i styr och för det ändamålet finns exempelvis yoga och meditation och neuroleptika som sägs vara bra ibland. Och det finns mycket som kunde tilläggas om filmens kraftiga symbolik som annorstädes vore i överkant, men det finns som sagt bättre sagt och skrivet och förmodligen klarare tänkt av de som faktiskt har papper på sin bildning, vilket jag absolut inte har. För min poäng var inte att recensera, och ändå gör jag det på sätt och vis, utan snarare att högst personligt kungöra en vardaglig insikt om hur man pinsamt nog är fängslad och fast i kulturens symbol- och begreppsvärld och alls icke du med sina första intryck. Österrikaren Freud var inne på det och jag kan nicka och hålla med och skulle vilja vidareutveckla: ja jag vantrivs i kulturen och i naturen också och vill se stora asfalterade ytor utan en jävla massa småkryp och träd och annan skit i vägen! Nå nej, förstås inte. Mångfald ska det vara.

Så gott som all film blir begriplig med lite psykoanalys, religiös symbolik och marxistisk teori i ryggmärgen och det är trist.

Att gudomen som här i filmen tar sig av daga genom att skära upp sin buk medelst rakkniv är förstås uppseendeväckande och kan tyckas ovanligt. Disembowelment kallas det och har praktiserats som skärpt dödsstraff förr i tiden och det är inte nödvändigtvis så lätt att förstå. Verkligheten är anstötlig och mycket vill man inte tänka närmare på.

Nu ska man inte låta sig skrämmas av att Begotten är finkultur utan kanske till och med se den med öppet sinne, för den är trots allt en unik prestation som gör att man måste titta och titta på det som inga sekundära omdömen kan förmedla. Ingen recension i världen kan rå på den ändå. Öppningsscenen är så pass olik det mesta egentligen och det är först senare, kanske med hjälp av bredvidläsning, som man börjar göra kopplingarna med ett aha. Den tar en på sängen, så att säga, innan man hinner börja tänka och det är bra. Och man kan visst understöda att det tänks och skrivs allt möjligt om saker och ting fastän den där omedelbara förtrollningen kanske kanske bör förbli outtalad men ändå, fast ibland är det precis det man vill försöka sätta ord på, för det bästa är att inte riktigt förstå men ändå inte kunna låta bli det väldigt annorlunda och förunderliga – ungefär som när ens vänner väcker en med ett ”klä av dig” och inget mer för alla vet redan innebörden av tresamheten. Själv skulle jag vilja summera filmen så här: skapelseakten så som det aldrig var meningen att se den.

Det finns mycket som bör hållas i det fördolda.

Men så har vi då musiken som är svårare att förklara och värja sig mot medelst kunskap. Tycke och smak varierar, de flesta kan väl dock gå med på att Bach och Beethoven är storartat och så Lady Gaga förstås, men nästan alla har väl nån gång råkat höra nåt som hugger till oväntat med omedelbar verkan – sånt som särskilt om man druckit lite får en att tänka på alltför stora saker som eventuella poänger med universum och om man borde skriva ”fan vad du alltid finns djupt i mitt hjärta” till sitt ex eller nån helt annan och om man borde kontakta vänner som försvunnit ur ens liv men, ty så funkar det, man behärskar sig nästan alltid dagen efter och kurerar sig med kanske samma låt som fick en att bli sån där och gjorde känslan nästan omöjlig att bära och det är på gott och ont. Den gode Bergman sade det: varifrån kommer musiken?

Sen kan man slutligen trots allt vara väldigt nyfiken på vad Susan Sontag hade tyckt om svenska Silencer.

Här nedan alltså trailern till Begotten.

 

Publicerad 14.04.2013 kl. 09:37

Clint Eastwood

När man inte känner sig som Clint Eastwood måste man titta på honom. Det finns mycket att säga om den karln men det behöver jag knappast göra. Han talar för sig själv och behöver bara höja ögonbrynet lite för att vara klar och tydlig.

Publicerad 10.04.2013 kl. 03:17

Plötslig tanke om impotensen och så en associationskedja

Det blev stressigt då jag handlade lite mer än vanligt här tidigare under dagen. Den unga damen i kassan var osedvanligt snabb att hantera mina varor, det gick på två sekunder kändes det som. Och så hade jag pantlapp nånstans i fickan, hetkinen. Och så ännu tobak, kom jag på, rulltobak och papper, och då gräver de en stund nere i nåt skrymsle och frågar kanske om jag behöver filter också, men då svarar jag att nej, jag röker som en cowboy, och då ler de ibland lite snett som att det var värst – och då tänker jag att det är inget att flina åt, det påverkar kondition och blodflöde och kan ha konsekvenser för eventuellt samliv redan när man blir lite lite äldre än tjugofem. Kanske inte unga damer kan sätta sig in i det? De är ju ofta bättre än en själv på nästan alla sätt och det är så gott som vetenskapligt. Nå, det där hann jag tänka innan jag fumlat färdigt och betalat, det var rusning bakom mig då klockan var nästan nio och öldrickarna skulle ha sitt, och så vid alltings ända när jag skulle plocka i påsen började rullbandet snurra andra vägen så äpplen och bananer och allt annat började åka tillbaka – oho, sade hon i kassan och tryckte på en knapp så att det redde upp sig tvärt. Kiitos, stönade jag. Somliga säger att karlar inte är gjorda för såna här situationer som kräver omfattande motorik i ett svep och inte fan vet jag vad man är gjord för. Karlar är till för att leverera stånd och sperma och det är allt, det sade jag till min mor en gång i förbittring och vredesmod, och hon sade att inte är det väl riktigt så heller. Nej, säkert inte, men ändå. Det där med kvinnors bättre simultanförmåga, nånting som förekommer som en föreställning, har förövrigt säkert studerats men jag orkar inte söka fram nåt nu. Det där med kvinnors bättre förmåga i många sammanhang är väl också nåt att studera eller åtminstone att fundera på i sömnlösheten som jag gör ibland (läs: ofta). Men: jag hejdar mig och inser hur lätt det är att blanda in sitt eget vemod och känsloliv i analysen och det håller inte i saktext åtminstone. Ändå kan man tycka att kvinnor har bättre finmotorik och handlag för att göra vackra saker med sina händer, men det kan som sagt bero på den där högst subjektiva och idealiserade bilden som möjligen är skev på och bottnar i nåt personligt som är svårt att uttala sig om – dessutom har jag själv utmärkt finmotorik och vacker handstil, har det sagts, och inte bara vacker för att vara en karls, som också har sagts, utan överhuvudtaget vacker för att vara en människas. Jag har små, mycket starka händer, kanske på grund av att ha spelat bas. Hursomhelst, överväldigad av stress och tankar på det som en gång var fick jag ändå med mig alla varor ut, ställde mig i högt knästående på trottoaren och packade om allt så att det skulle vara lättare att bära, andades ut och rullade en sån där filterlös cigarett men kände mig alls icke som Clint Eastwood.

Nu spelar jag kanadensiska Melissa Auf der Maur som det är mycket svårt att sluta se och höra på. Hon står gravid på scen och är rockstjärna hon. Jag tänker att hon är en av de coolaste människorna som någonsin existerat. Denna låten Isis Speaks är förövrigt ett bra exempel på hur sakligt det kan bli med en mycket enkel och köttig basgång. Lyriken verkar vara nåt ur en dröm, en sån där man skriver ner, och hon sätter nog ord på nånting där tycker jag. 

The woman in my bed, the feline in my head
The woman in my head, the feline in my bed

Publicerad 05.04.2013 kl. 03:46

Pinsamheter

Man borde städa ofta och äga mycket lite, bara intetsägande föremål som pennor, blanka papper och bestick, då en plötslig hädanfärd annars innebär så mycket pinsamheter som blir kvar till påseende för andra.

Publicerad 04.04.2013 kl. 03:36

Om mig

Senaste kommentarer